Idag var jag med Rasmus tillbaka till Umeå, två och en halv vecka sen vi sist var där. Vi träffade vår läkare som opererat Rasmus, och hon tycker att han såg väldigt röd ut och att hudtansplantationen som gjordes på hans underben var ganska förhöjt. Vi fick träffa en arbetsteraput som också fick se Rasmus ben, så dom bestämde att han skulle få ett par "specialbyxor" som ska hjälpa honom med att minska ärrbildningen och ev. men. Jättetajta byxor som finns i olika hårdheter, och Rasmus ska först få börja med den mjukaste, för att sedan gå över till de hårdare. Hon sa att de kan kännas vid som att ha på sig två långkalsonger som är en storlek för liten, tänka sig så hemskt. Och de kan han få ha i månader till år! Jag höll nästan på svimma, jag själv hade väl gissat på någon till några veckor. Men flera år? Hon sa att det är jätteviktigt för speciellt små barn att man försöker minska ärrbildningen så mycket som möjligt, eftersom dom växer så fort. Skulle en vuxen varit med om samma sak så skulle den kanske bara behövt ha det i några veckor, till någon månad, eftersom den vuxit färdigt. Om inte Rasmus har byxan på sig ständigt så finns risken att ärren blir jättefula och att han får bevär med dem när han blir större. Att de ska klia, strama och medföra smärta, vilket jag ber för att han inte ska få. Så kan dom hära "specialbyxorna" minska dom riskerna så är det såklart värt de, men de känns som de kan bli en tuff tid framöver. Så, när byxorna har kommit så behöver vi då den gången BARA åka in till Ö-viks sjukhus, för att sedan innan jul åka tillbaka till Umeå.
Fick med mig hem en gelkompress som han ska ha på benet undertiden tills byxorna kommer. Och det kliar och kliar för lillskrutten så ojojoj.. Om man bara kunde byta av honom...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar