Änglar finns

Som jag skrev tidigare åkte jag ner till Linköping i onsdagskväll med nattåget. Resan började inte så bra då jag oturligt nog glömde min mobiltelefon i bilen.. LESS!! Kände då att fanken vad beroende man är av telefonen..
   Kom fram till Linköping morgonen därpå och där väntade Lena och William vid stationen. William hade blivit så stor sen sist jag såg honom. Även Lena hade vuxit på sig, men dock bara kring magen, då hon redan passerat graviditetsveckan 30.

Därefter fortsatte min otur...

Lena, William och jag hade varit och handlat tidigt där på eftermiddagen och var påväg hem till dem i Mantorp.. Vi åkte på huvudled då vi såg ett gäng sportbilar korsa vägen framför oss och fler var på gång. Men eftersom vi åkte på huvudled så körde Lena som vanligt tills vi upptäckte att en av bilarna som skulle över vägen inte stannade, så vi körde rakt in i den och vidare ner i diket. Jag hann tänka att; vi kommer att krocka och jag har aldrig krockat förut. En jädra smäll blev det så jag tappade hörseln på höger öra och sedan följdes det av en massa rök innuti bilen. Det första som slog mig sedan var William, vi måste få ut William. Både jag och Lena kunde ta oss ur bilen själva och Lena kunde plocka upp William från barnstolen.
Väldigt chockade var vi alla och hjälpen var snabbt på plats. William och Lena åkte i en ambulans medan jag åkte i en annan. Började känna av smärtor i huvud och rygg så jag fick på mig en nackkrage. På sjukhuset blev vi röntgade och undersökta, Lena fick också göra ett ultaljud och en CTG-kurva för att se att bebisen i magen mådde bra, vilket den gjorde. Även William mådde bra efter omständigheterna.
Efter 4½ timme liggandes fastspänd på en brits fick jag ta av mig nackkragen och kunde äntligen röra på mig. Tordde på riktigt att både min nacke och rygg skulle gå av medans jag låg där och stirrade upp i taket, Men ALLT såg bra ut. Även hon som körde bilen som vi krockade med var okej.
Så vid halv 10 på kvällen kunde vi äntligen åka från Linköpings sjukhus hem till Lena och Niklas i Mantorp..

Herreguuuuud vilken tur vi haft! Nu fattar men verkligen hur fort saker och ting kan hända..
Troligtvis hade vi kört i ca 70km/timmen och bilen som vi körde hamnar nu på skroten. Mörbultade och huvudsvärk följde oss resten av helgen, säkerligen resten av denna vecka också, men huvudsaken är ändå att allt ändå gick SÅ bra.

Så visst finns det änglar.